1 Macc 8

a 17. 2 Mack 4,11

Judas får höra om romarnas tapperhet och bedrifter. Han ingår förbund med dem.

1 Nu fick Judas höra sägas om romarna att de voro tappra stridsmän, och att de visade välvilja mot alla som slöto sig till dem, och ingingo vänskap med alla som vände sig till dem, 2 och att de, såsom sagt är, voro tappra stridsmän.

Man berättade för honom om deras krig och om de bedrifter som de hade utfört bland galaterna, och huru de hade övervunnit dessa och gjort dem skattskyldiga, 3 så ock om allt som de hade uträttat i Spanien, i det att de hade bemäktigat sig silver- och guldgruvorna där, 4 och huru de genom sin klokhet och ihärdighet hade bemäktigat sig hela det landet, fastän det låg mycket långt avlägset från deras eget. De hade likaledes övervunnit de konungar som hade dragit emot dem från jordens ända, så att de i grund hade slagit dem och tillfogat dem svåra nederlag och tvingat de överblivna att betala dem en årlig skatt.

5 Och man berättade huru de hade i strid slagit och övervunnit Filippus, så ock Perseus, kittéernas konung, och de andra som hade upprest sig mot dem; 6 likaså huru Antiokus den store, konungen i Asien, som drog ut till strid mot dem med ett hundra tjugu elefanter och med ryttare och vagnar och en mycket stor här till fots, i grund hade blivit slagen av dem. 7 Honom själv hade de fått levande i sitt våld, och de hade ålagt honom och hans efterträdare att betala dem en dryg skatt och lämna gisslan och avträdaland åt dem ,’ 8 nämligen Indien, Medien och Lydien, så ock andra av deras skönaste länder; och när de hade mottagit dessa av honom, hade de givit dem åt konung Eumenes.

9 Och vidare berättade man huru Greklands folk hade fattat det beslutet att komma och tillintetgöra dem, 10 men huru de hade fått kunskap härom och sänt en härhövitsman mot dem och utkämpat en strid med dem. Därvid hade många av dessa fallit slagna; och deras kvinnor och barn hade de fört bort såsom fångar, och de hade utplundrat dem och bemäktigat sig deras land och förstört deras fästningar. De hade utplundrat dem och gjort dem sig underdåniga allt intill denna dag. 11 Och alla övriga konungariken och alla de öar som hade satt sig upp mot dem hade de i grund kuvat och gjort sig underdåniga.

12 Med sina vänner och dem som satte sin lit till dem hade de däremot hållit vänskap, men övervunnit de konungar som bodde nära och fjärran, så att alla som hörde dem omtalas fruktade dem. 13 Ty alla som de ville hjälpa och göra till konungar, de fingo bliva konungar, men dem som de ville avsätta, dem avsatte de. Och på det sättet hade de kommit till mycket stor makt.

14 Och trots allt detta hade ingen av dem satt på sig konungakronan eller iklätt sig purpurmanteln för att yvas i den, 15 utan de hade inrättat åt sig en rådsförsamling, och där rådplägade dagligen tre hundra tjugu män, i det att de beständigt lade råd angående menigheten, för att ordna för den på bästa sätt. 16 Och de anförtrodde åt en enda man att för ett år vara deras högste styresman och att härska över hela deras område; och alla hörsammade denne ende, och ingen avund eller tävlan om makten fanns bland dem.

17 Judas utsåg nu Eupolemus, son till Johannes, Ackos’ son, och Jason, Eleasars son, och sände dem åstad till Rom, för att ingå vänskap och förbund med romarna, 18 och för att dessa skulle avlyfta oket från dem, eftersom de ju kunde se huru det grekiska riket höll Israel i träldom. 19 De begåvo sig alltså åstad till Rom; och vägen dit var mycket lång. När de nu hade kommit inför rådsförsamlingen, togo de till orda och sade: 20 »Judas, som ock kallas Mackabeus, och hans bröder och det judiska folket hava sänt oss till eder, för att med eder ingå fred och förbund, och för att vi skola bliva upptagna bland edra bundsförvanter och vänner.» 21 Det talet behagade dem väl. 22 Och så lyder avskriften av den skrivelse som de såsom svar läto inrista på koppartavlor och sände till Jerusalem, för att där hos dem förvaras till en påminnelse om den fred och det förbund som hade ingåtts:

23 »Må det gå romarna och det judiska folket väl till lands och vatten i evärdlig tid, och må svärd och fiende vara fjärran ifrån dem! 24 Men om krig först hotar Rom eller någon av dess bundsförvanter inom hela dess välde, 25 så skall det judiska folket, alltefter som omständigheterna kräva av dem, av uppriktigt hjärta komma dem till hjälp i striden; 26 och åt krigsfolket skola romarna icke behöva vare sig giva eller tillhandahålla livsmedel, vapen, penningar eller skepp, annat än om de själva så finna för gott. Och det judiska folket skall uppfylla dessa sina förpliktelser, utan att taga någon ersättning. 27 Och på samma sätt: om det judiska folket först råkar ut för krig, så skola romarna med villigt sinne komma dem till hjälp i striden, alltefter som omständigheterna kräva av dem; 28 och åt hjälphären skall man icke behöva giva livsmedel, vapen, penningar eller skepp, annat än om romarna så finna för gott. Och de skola uppfylla dessa förpliktelser, och det utan svek. 29 I enlighet med dessa bestämmelser hava romarna träffat avtal med det judiska folket. 30 Men om härefter endera parten önskar lägga något till eller taga något ifrån dessa bestämmelser, så skola de få göra detta efter sitt eget behag; och vad de sålunda till-lägga eller borttaga, det skall hava gällande kraft.

31 Vad åter angår det onda som konung Demetrius tillfogar eder, så hava vi skrivit ett brev till honom, av följande innehåll: ’Varför har du lagt ett så tungt ok på våra vänner och bundsförvanter judarna? 32 Om de nu ytterligare komma och anföra klagomål mot dig, så skola vi skaffa dem rätt och föra krig mot dig både till lands och vatten.’»