2 Macc 10

a 1. 1 Mack 4,36

b 2. 1 Mack 1,47.54. 4,43

c 4. 1 Mack 4,55

d 5. 1 Mack 4,52

e 6. 2 Mack 5,27; Hebr 11,38; 7; Neh 8,15

f 8. 1 Mack 4,59; 2 Mack 1,9.18; Joh 10,22

g 11. 1 Mack 3,32

h 12. 2 Mack 8,8

i 13. Se Vän i Ordförkl

j 14. 1 Mack 4,1

k 15. 1 Mack 5,2

l 19. 2 Mack 8,22

m 24. 1 Mack 5,6,37; 2 Mack 8,30

n 26. 2 Mos 23,22

o 28. 2 Krön 32,8; 2 Mack 8,18

p 29. 2 Mack 3,25.11,8

q 36. 1 Mack 5,5

Templet renas och inviges. Judas intager iduméernas fästningar, han besegrar Timoteus och erövrar Gasara.

1 Men Mackabeus och hans folk togo, under Herrens ledning, helgedomen och staden åter i besittning. 2 De altaren som hedningarna hade byggt upp på torget revo de ned, likaledes ock deras helgedomar. 3 Och de renade templet och uppförde ett nytt altare. Därefter skaffade de sig eld genom att slå gnistor ur stenar och fram-buro så, efter två års avbrott, slaktoffer; och de redde till rökelse och ställde i ordning lamporna och lade fram skådebröden. 4 Sedan de hade gjort så, kastade de sig ned på marken och bådo till Herren att de icke vidare måtte råka i sådan olycka, utan att om de ock framdeles syndade, han då ville tukta dem med mildhet och icke mer giva dem till pris åt hädiska och grymma hedningar. 5 Och det hände sig så, att tempelreningen ägde rum just på samma dag som templet hade blivit oskärat av hedningarna, nämligen på den tjugufemte dagen i samma månad, månaden Kisleu. 6 Och under glädje höllo de i åtta dagar en högtid lik lövhyddofesten, i det att de tänkte på huru de kort förut under lövhyddohögtiden hade uppehållit sig bland bergen och i klipphålorna likasom de vilda djuren. 7 Därför togo de nu lövprydda stavar och gröna grenar i sina händer, tillika med palmkvistar, och stämde upp lovsånger till honom som hade givit dem den framgången att de nu fingo rena hans heliga plats. 8 Och de stadgade genom allmänt påbud och beslut, såsom en lag för hela det judiska folket, att man årligen skulle fira dessa dagar.

9 Ett sådant slut fick Antiokus med tillnamnet Epifanes.

10} Nu skola vi berätta vad som tilldrog sig under Antiokus Eupator, den ogudaktige Antiokus' son, och vilja därvid giva en kort sammanfattning av de ihållande svåra krigshändelserna.

11 Sedan denne hade övertagit konungamakten, utnämnde han till riksföreståndare en viss Lysias, som tillika skulle vara högste befälhavare i Celesyrien och Fenicien. 12 Ty Ptolemeus, som kallades Makron, vilken på ett föredömligt sätt hade låtit en rättvis behandling vederfaras judarna, eftersom de förut hade fått lida sådan orätt, och som hade försökt att komma till fredlig uppgörelse med dem, 13 hade på grund härav blivit anklagad hos Eupator av dennes vänner. Han hade ock överallt fått heta förrädare, därför att han, sedan han av Filometor hade blivit betrodd med styrelsen över Cypern, hade lämnat dennes tjänst och gått över till Antiokus Epifanes. Och då han nu ingalunda hade vunnit någon ära genom förvaltningen av sitt ämbete, hade han tagit in gift och så själv gjort ände på sitt liv. 14 Men Gorgias, som nu fick det närmaste befälet i dessa trakter, hade främmande krigsfolk i sin tjänst och höll hela tiden kriget mot judarna vid makt. 15 På samma gång blevo judarna också svårt ansatta av iduméerna, vilka voro i besittning av lämpligt belägna fästningar. Genom att bland sig upptaga dem som hade måst fly ifrån Jerusalem sökte dessa nu att hålla kriget vid makt.

16 Men Mackabeus och hans folk förrättade bön och bådo Gud att komma dem till hjälp i striden. Därefter bröto de fram mot iduméernas fästningar. 17 De angrepo dessa med all kraft och satte sig så i besittning av platserna; de drevo undan alla som stridde på muren och dräpte alla som kommo i deras väg. Så nedgjorde de ända till tjugu tusen man. 18 Men icke mindre än nio tusen togo sin tillflykt till två torn, som voro mycket starka och voro försedda med allt vad som behövdes för att uthärda en belägring. 19 Mackabeus lämnade då kvar Simon och Josef, tillika med Sackeus och hans folk, som voro tillräckligt många för att kunna belägra tornen, och begav sig själv därifrån till platser där hans egen närvaro var av nöden. 20 Men Simons närmaste män läto av vinningslystnad muta sig av några bland dem som befunno sig i tornen; och sedan de hade fått sjuttio tusen drakmer, läto de några slippa ut. 21 Men när det blev berättat för Mackabeus om vad som hade hänt, församlade han folkets anförare och anklagade de andra för att hava sålt sina bröder för penningar, genom att släppa lös fienderna mot dem. 22 Då dessa således hade befunnits vara förrädare, lät han avrätta dem; därefter intog han strax de båda tornen. 23 Och eftersom han hade framgång i allt vad han företog sig med väpnad hand, förgjorde han i de båda fästningarna mer än tjugu tusen man.

24 Men Timoteus, samme man som tidigare hade blivit slagen av judarna, församlade en ansenlig mängd främmande krigsfolk och samlade tillhopa asiatiska ryttare i stort antal. Han kom sedan tågande för att med vapenmakt intaga Judeen. 25 Då han nu närmade sig, strödde Mackabeus och hans folk stoft på sina huvuden och svepte säcktyg om sina länder för att anropa Gud. 26 Och de föllo ned framför altaret, på fotsteget, och bådo honom att han ville vara dem nådig och »bliva en fiende till deras fiender och en motståndare till deras motståndare», såsom ju ock lagen giver till känna. 27 Och när de hade slutat sin bön, grepo de till vapen och ryckte ett långt stycke framåt ifrån staden. Och sedan de hade kommit nära fienderna, stannade de. 28 Men strax därefter, när solen gick upp, drabbade man samman från ömse sidor. På den ena sidan hade man därvid såsom underpant på framgång och seger, förutom sin tapperhet, också sin tillförsikt till Herren, medan man på den andra tog den vilda stridsivern till ledare i kampen. 29 Och när striden var som häftigast, uppenbarade sig från himmelen för fienderna fem strålande män på guldbetslade hästar. Och de satte sig i spetsen för judarna 30 och togo Mackabeus mellan sig och skyddade honom med sina vapen och bevarade honom osårad; mot fienderna åter avsköto de pilar och slungade de ljungeldar. Därigenom blevo dessa bländade och förvirrade, och de blevo då nedhuggna, slagna av skräck. 31 Tjugu tusen fem hundra man av fotfolket blevo dödade, så ock sex hundra ryttare.

32 Och Timoteus själv flydde till en fästning som hette Gasara, en mycket starkt befäst plats, där Kereas förde befälet. 33 Men Mackabeus och hans folk belägrade med friskt mod fästningen i tjugufyra dagar. 34 De inneslutna förlitade sig dock på platsens fasthet och uttalade övermåttan svåra hädelser och foro ut i otillbörliga ord. 35 Men när den tjugufemte dagen bröt in, gjorde några unga män bland Mackabeus' folk, upptända av vrede över hädelserna, ett anfall mot muren och höggo med manligt mod och i vilt raseri ned envar som kom i deras väg. 36 Andra ryckte likaledes, med en kringgående rörelse, fram mot de inneslutna och satte eld på tornen; de tände ock på bål och brände dessa gudsförsmädare levande. Andra åter sprängde portarna och släppte in den övriga hären och intogo så staden. 37 Och Timoteus, som hade gömt sig i en brunn, dräpte de, så ock Kereas, hans broder, och Apollofanes. 38 Sedan de hade utfört allt detta, prisade de Herren med lovsånger och tacksägelser, honom som bevisade Israel så stora välgärningar och gav dem seger.

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g ^h ⁱ ^j ^k ^l ^m ⁿ ^o ^p ^q