2 Macc 15

a 2. 2 Mos 20,10

b 12. 2 Mack 3,1; 21.2 Krön 14,11; 1 Mack 3,18.22.2 Kon 19,35; 1 Mack 7,41; 2 Mack 8,19

c 23. 2 Mack 11,6

d 30. 1 Mack 7,47

e 32. 2 Mack 14,33

f 35. Judit 14,1

g 36. Est 9,21; 1 Mack 7,49

Nikanors nederlag och död. Slutord.

1 Men när Nikanor fick underrättelse om att Judas och hans män befunno sig i Samariens landsändar, beslöt han att angripa dem på vilodagen, då det kunde ske utan fara. 2 Då sade de judar som av nödtvång följde honom: »Förgör dem icke så grymt och omänskligt, utan visa den dag ära, som av den Allseende har blivit hedrad med större helighet än andra dagar.» 3 Han, den store uslingen, frågade då: »Finnes det i himmelen en härskare som har bjudit att hålla sabbatsdagen?» 4 Och när de förklarade: »Ja, det är den levande Herren själv, härskaren i himmelen, som har befallt att man skall fira den sjunde dagen», 5 sade den andre: »Men jag är en härskare på jorden, och jag bjuder eder att gripa till vapen och utföra konungens uppdrag.» Dock förmådde han icke utföra sitt skändliga beslut.

6 Och Nikanor förhävde sig i stort högmod och hade föresatt sig att uppresa en minnesstod åt sig såsom segrare över Judas och hans här. 7 Men Mackabeus upphörde icke att med all tillförsikt förlita sig på att han skulle få hjälp från Herren. 8 Och han uppmanade sitt folk att icke rädas för hedningarnas anfall, utan tänka på det bistånd som de så ofta förut hade fått röna från himmelen, och jämväl denna gång vänta på den seger som den Allsmäktige skulle beskära dem. 9 Och han tröstade dem med ord ur lagen och profeterna, och påminde dem tillika om de strider som de hade utkämpat, och gjorde dem därigenom ännu mer villiga till strid. 10 Och sedan han på detta sätt hade uppeldat deras mod, utdelade han sina befallningar; och han framhöll därvid ytterligare för dem hedningarnas trolöshet och edsbrott. 11 När han sålunda hade väpnat envar av dem, icke så mycket med den trygghet sköld och spjut giver, som med den uppmuntran manliga ord kunna skänka, väckte han också hos alla en övermåttan stor glädje genom att ytterligare förtälja en trovärdig dröm.

12 Och detta var vad han hade sett i sin dröm:

Han hade sett huru den förre översteprästen Onias, som var en god och ädel man, försynt i umgänget, mild i sitt väsen och värdig i sitt tal, och som allt ifrån ungdomen flitigt hade vinnlagt sig om allt som hör dygden till, huru denne stod och bad med uträckta händer för judarnas hela menighet. 13 Därefter visade sig en annan man för honom, en som utmärkte sig för sitt grå hår och sitt vördnadsbjudande utseende; och en underbar och överväldigande värdighet vilade över honom. 14 Och Onias tog till orda och sade: «Denne är Jeremias, Guds profet, som älskar sina bröder och beder mycket för folket och den heliga staden.» 15 Och Jeremias sträckte fram sin högra hand och räckte Judas ett gyllene svärd, och han sade därvid till honom: 16 »Tag emot detta heliga svärd såsom en gåva från Gud; därmed skall du slå ned dina motståndare.»

17 Sedan de nu hade blivit uppmuntrade genom Judas' ord, som voro så förträffliga och så väl ägnade att egga till tapperhet och ingjuta mandom i unga sinnen, beslöto de att icke uppslå något läger, utan med ädelt mod gå till anfall och med all manhaftighet inlåta sig i strid och så låta det komma till ett avgörande, eftersom både staden och det heliga och helgedomen voro i fara. 18 Deras oro för hustrur och barn, såväl som för bröder och fränder, betydde nämligen mindre för dem; deras oro gällde först och främst det helgade templet. 19 Också hos dem som funnos kvar i staden var ångesten mycket svår, i det att de bävade för huru striden på öppna fältet skulle sluta.

20 Redan väntade alla på det förestående avgörandet, och redan hade fienderna samlat sina skaror; deras här hade ordnat sig till strid, och elefanterna hade förts fram till en lämplig plats, och ryttarna stodo uppställda på flyglarna. 21 Då Mackabeus nu såg att skarorna voro helt nära, och såg deras brokiga vapenutrustning och elefanternas vildhet, räckte han händerna upp mot himmelen och åkallade Herren, som gör under; ty han visste att avgörandet icke sker genom vapenmakt, utan efter som det bliver bestämt av honom som förlänar segern åt dem som äro värdiga. 22 Han åkallade Herren och sade därvid så: »Du sände din ängel, O Herre, på Esekias', Juda konungs, tid, och han förgjorde av Sennakerims här vid pass ett hundra åttiofem tusen man. 23 Så sänd också nu, du härskare i himmelen, en god ängel framför oss till att sprida fruktan och bävan. 24 Och må de som under hädelser hava dragit upp mot ditt heliga tempel bliva slagna med skräck genom kraften av din arm.» Därmed slutade han sin bön.

25 Nikanor och hans folk ryckte nu fram under trumpetklang och stridssånger, 26 men Judas och hans folk drabbade under åkallan och böner samman med fienden. 27 Och under det att de förde svärdet med sina händer, men med sina hjärtan bådo till Gud, nedgjorde de icke mindre än trettiofem tusen man, ty de blevo högeligen styrkta därigenom att Gud uppenbarade sin makt.

28 Och när striden var slut och de under glädje vände tillbaka, funno de Nikanor, där han låg fallen i sin vapenrustning. 29 Då begynte de att ropa och larma; och de prisade den Allsmäktige på sina fäders tungomål. 30 Och han som alltid hade såsom den främste kämpat med liv och blod för sina landsmän och bevarat sin ungdoms tillgivenhet för sina stamförvanter, han befallde att man skulle hugga av Nikanors huvud, så ock hans hand tillika med armen, och föra dem med sig till Jerusalem. 31 Och när han hade kommit dit, kallade han tillhopa sina stamförvanter och lät prästerna taga plats framför altaret och sände sedan efter dem som befunno sig på borgen. 32 Och han visade dem den skändlige Nikanors huvud och den smädarens hand, vilken denne under förmätet tal hade räckt ut mot den Allsmäktiges heliga hus. 33 Han lät ock skära av den gudlöse Nikanors tunga och bjöd att den skulle styckas och givas åt fåglarna; det övriga skulle hängas upp framför templet, till lön för hans galenskap. 34 Och de ropade allasammans mot himmelen och lovade Herren, som hade uppenbarat sin makt, och sade: »Lovad vare han som har bevarat sin heliga plats obesmittadl» 35 Och Judas lät fästa upp Nikanors huvud på borgen, så att det var synligt för alla, såsom ett tydligt vittnesbörd om Herrens hjälp. 36 Och de stadgade alla genom ett gemensamt beslut att man icke skulle låta denna dag gå obemärkt förbi, utan att man skulle fira den såsom en bemärkelsedag, just den trettonde dagen i tolfte månaden - samma månad som på syriska kallas Adar - dagen före Mardokeus' dag.

37 På detta sätt ändade alltså Nikanors företag. Och alldenstund hebreerna allt ifrån den tiden hava varit i besittning av sin stad, vill också jag här sluta min berättelse. 38 Om den nu befinnes vara väl och skickligt avfattad, så överensstämmer detta med min egen önskan; om den däremot är svagt och medelmåttigt avfattad, så har jag dock gjort så gott som jag förmådde. 39 Det är ju så, att det bjuder emot att dricka enbart vin eller enbart vatten, medan vin, blandat med vatten, är välsmakande och skänker en behaglig njutning. På samma sätt förnöjer en väl utförd skildring deras öron, som få skriften i sina händer.

Och härmed vill jag nu sluta.

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g