2 Macc 8

a 2. 1 Mack 3,45; 2 Mack 5,15.6,2.3.2 Mack 5,14.24

b 4. 1 Mack 1,61; 2 Mack 6,10

c 5. 1 Mack 3,10

d 6. Hebr 11,34

e 8. 1 Mack 6,14; 2 Mack 5,22

f 9. 1 Mack 3,35.38; Se Vän i Ordförkl

g 11. 1 Mack 3,41

h 13. 5 Mos 20,8; Dom 7,3; 1 Mack 3,56; 15.1 Mos 17,2; 2 Mos 34,10; 5 Mos 28,10; 2 Krön 7,14; Vish 18,22

i 16. 1 Mack 4,8

j 18. 1 Sam 17,45; Ps 20,8

k 19. 2 Kon 19,35; Jes 37,36; 1 Mack 7,41

l 22. 1 Mack 2,2

m 23. 2 Mack 13,15

n 30. 1 Mack 5,6.34.7,8

o 33. 1 Mack 4,38; 2 Mack 1,8.13,8

p 36. 2 Mack 3,38

Judas Mackabeus samlar en här och vinner en stor seger över Nikanor och ytterligare en seger över Timoteus och Backides.

1 Men Judas, som ock kallades Mackabeus, och hans anhängare smögo sig obemärkt in i byarna och uppmanade sina stamfränder att sluta sig till dem; och de upptogo bland sig dem som höllo fast vid judendomen och lyckades så att samla vid pass sex tusen man. 2 Och de anropade Herren att han ville se till det av alla förtrampade folket och jämväl förbarma sig över templet, som hade blivit oskärat av ogudaktiga människor, 3 och att han likaledes ville hava misskund med den av förödelse hemsökta staden, som nu var nära att bliva jämnad med marken, och höra det rop som från allt det utgjutna blodet uppsteg till honom; 4 så ock att han ville komma ihåg huru de oskyldiga små barnen orättfärdigt hade blivit dräpta, och huru man hade hädat hans namn, och låta sin avsky för dessa ogärningar bliva uppenbar.

5 Sedan Mackabeus så hade fått en här samlad, kunde hedningarna icke längre hålla stånd mot honom, eftersom Herrens vrede nu hade förbytts i misskund. 6 Han kom oförmodat tågande och brände städer och byar, och han satte sig i besittning av lämpliga platser och slog mycket stora fiendeskaror på flykten; 7 och för dylika anfall tog han vanligen nätterna till hjälp. Och ryktet om hans stora tapperhet spridde sig överallt.

8 När Filippus märkte att Judas på kort tid hade haft sådan framgång, och att han vann allt flera fördelar, skrev han till Ptolemeus, ståthållaren i Celesyrien och Fenicien, att denne skulle komma kunungens sak till hjälp. 9 Ptolemeus utsåg då strax Nikanor, Patroklus' son, en av konungens främsta vänner, och sände honom åstad, i spetsen för en här på icke mindre än tjugu tusen man, vilken var sammansatt av allahanda folkslag, på det att han skulle tillintetgöra hela det judiska folket. Och vid hans sida ställdes Gorgias, en härhövitsman, som var väl förfaren i krigiska värv.

10 Nikanor beslöt sig nu för att genom försäljning av de fångar som han hoppades att taga bland judarna skaffa konungen medel till hela den gärd på två tusen talenter, som denne hade att erlägga till romarna. 11 Han sände därför strax bud till städerna vid havskusten och inbjöd invånarna att köpa upp judiska trälar, under löfte om att lämna nittio stycken för en talent, allt detta utan att ana det straff som i en snar framtid väntade honom från den Allsmäktige.

12 När underrättelsen om att Nikanor var i antågande nådde Judas, meddelade han sitt folk att den fientliga hären befann sig i närheten. 13 Då smögo sig de som voro modstulna, eller som icke satte sin lit till Guds rättfärdighet så småningom bort och begåvo sig därifrån. 14 Men de övriga sålde allt vad de ännu hade kvar, och bådo tillika till Herren att han ville frälsa dem som den gudlöse Nikanor hade sålt, redan innan de hade drabbat samman, 15 och att han ville göra detta, om icke för deras skull, så dock för de förbunds skull som han hade ingått med deras fäder, och därför att de hade fått bliva uppkallade efter hans höga och härliga namn.

16 Mackabeus samlade nu sitt folk, som uppgick till sex tusen man, och förmanade dem att icke låta skrämma sig av fienderna eller frukta för den stora mängden av hedningar som tvärt emot all rätt kommo tågande mot dem, utan att i stället med ädelt mod gå till kampen. 17 Han förmanade dem att därvid ställa för sina ögon det våld som dessa brottsligt hade övat mot den heliga platsen, så ock den skymfliga och grymma behandling som de hade låtit staden undergå, och därtill huru deras fäderneärvda ordning hade blivit avskaffad. 18 »Ty», sade han, »de förlita sig på vapen och djärva dåd, men vi förlita oss på den allsmäktige Guden, som med en enda vink förmår slå ned icke allenast dem som rycka fram mot oss, utan ock hela världen.» 19 Och han förtäljde ytterligare för dem om de tillfällen då Gud hade kommit med sin hjälp i fädernas dagar, både på Sennakerims tid, då när de ett hundra åttiofem tusen omkommo, 20 och under den strid som i Babylonien utkämpades mot galaterna. Då hade de, fastän de tillhopa utgjorde allenast åtta tusen man, jämte fyra tusen macedonier dragit ut i striden; och de åtta tusen hade då, medan macedonierna intet kunde uträtta, nedgjort de ett hundra tjugu tusen, tack vare det bistånd som beskärdes dem från himmelen, och vunnit stort byte.

21 Sedan han genom dessa ord hade ingjutit tillförsikt hos dem och gjort dem villiga att dö till försvar för lagen och fäderneslandet, indelade han sin här i fyra avdelningar 22 och satte sina bröder Simon, Josef och Jonatan i spetsen för var sin skara, så att var och en fick befälet över ett tusen fem hundra man. 23 Tillika bjöd han Eleasar att bland dem föreläsa den heliga boken och gav sedan denna lösen: »Med Guds hjälp.» Därefter satte han sig själv i spetsen för den första avdelningen och gick till anfall mot Nikanor. 24 Och den Allsmäktige kom dem till hjälp i striden, så att de dräpte över nio tusen fiender och svårt sårade och lemlästade största delen av Nikanors här och tvingade alla de övriga att gripa till flykten. 25 Och de togo penningarna ifrån dem som hade kommit tillstädes för att köpa dem själva; och de förföljde fienderna ett långt stycke, till dess den knappa tiden nödgade dem att vända om. 26 Ty det var dagen före sabbaten, och därför ville de icke längre fortfara med att sätta efter dem. 27 Men de samlade tillhopa fiendernas vapen och klädde av de fallna fienderna deras rustningar. Sedan firade de sabbaten och lovade och tackade storligen Herren, som hade bevarat dem intill den dagen och nu hade begynt att visa dem barmhärtighet. 28 Men efter sabbaten utskiftade de av bytet åt dem som hade lidit någon skada och åt änkorna och de faderlösa; återstoden fördelade de mellan sig själva och sina barn. 29 Och när de hade fullgjort detta, höllo de gemensamt bön och bådo Herren, den barmhärtige, att han åter ville av allt hjärta bliva sina tjänare nådig.

30 När de senare stötte samman med Timoteus' och Backides' folk, nedgjorde de över tjugu tusen man av dem. Och de satte sig i besittning av flera mycket högt belägna fästningar; och de utskiftade rikligt byte. Därvid gåvo de åt dem som hade lidit någon skada och åt de faderlösa och änkorna, och därtill åt åldringarna, lika mycket som de själva behöllo. 31 Och sedan de hade samlat tillhopa fiendernas vapen, lade de alltsammans omsorgsfullt i förvar på därför lämpliga platser; men återstoden av bytet förde de till Jerusalem. 32 Och de avlivade Fylarkes, som hörde till Timoteus' närmaste män, en övermåttan ogudaktig människa, som hade tillfogat judarna mycket lidande. 33 Och när de höllo segerfest hemma i Jerusalem, läto de dem som hade bränt upp de heliga portarna brinna inne, och bland dem Kallistenes, som hade tagit sin tillflykt till ett litet hus. Så fingo dessa den välförtjänta lönen för sin gudlöshet.

34 Men den store uslingen Nikanor, som hade lockat de tusen uppköparna att komma tillstädes för att köpa judar, 35 han blev, tack vare Herrens hjälp, förödmjukad av dem som i hans ögon voro ringare än alla andra; han måste nu lägga av sin lysande skrud och utan något följe, lik en rymmare, taga vägen tvärs igenom landet till Antiokia, övermåttan olycklig över sin krigshärs undergång. 36 Och han som hade åtagit sig att skaffa tillhopa allt som behövdes för att betala gärden till romarna, genom att försälja de fångar som togos i Jerusalem, han måste nu förtälja att judarna hade Gud till sin förkämpe, och att de av detta skäl voro oåtkomliga, därför att de nämligen följde den lag som han hade stadgat.

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g ^h ⁱ ^j ^k ^l ^m ⁿ ^o ^p