Bar 2

Fortsättning av de babyloniska judarnas skrivelse: Syndabekännelse och bön om frälsning.

1Och så lät Herren det ord gå i uppfyllelse, som han hade talat mot oss och mot våra domare, dem som dömde Israel, och mot våra konungar och mot våra furstar och mot Israels och Juda män. 2Han lät nämligen en så stor olycka komma över oss, att ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som nu har skett i Jerusalem, i enlighet med vad som står skrivet i Moses' lag, 3att vi skulle nödgas äta, den ene sin sons och den andre sin dotters kött. 4Ja, han gav dem i alla de rikens våld, som lågo runt omkring oss, och gjorde dem till ett föremål för smälek och till ett exempel på förödelse bland alla de folk som bodde runt omkring oss, bland vilka Herren förströdde dem. 5Och de måste ’ligga under’ och fingo icke ’ligga över’, eftersom vi hade syndat mot Herren, vår Gud, och icke hört hans röst.

6Herren, vår Gud, är rättfärdig, men vi och våra fäder måste blygas, såsom vi ock nu göra. 7All den olycka som Herren lät förkunna mot oss, den har nu kommit över oss. 8Och vi bönföllo icke inför Herren och vände icke om, var och en från sitt onda hjärtas tankar. 9Därför vakade ock Herren över att olyckan drabbade oss; ty Herren är rättfärdig i alla de gärningar som han har beslutit att göra med oss. 10Men vi hörde icke Herrens röst, så att vi vandrade efter de stadgar som han har förelagt oss.

11Och nu, Herre, du Israels Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och med tecken och under och med stor kraft och upplyft arm och så gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag! 12Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga, vi hava varit orättfärdiga, o Herre, vår Gud, i fråga om allt vad du har stadgat såsom rätt. 13Låt nu din förtörnelse vända sig ifrån oss, ty vi äro allenast några få som hava lämnats kvar bland de folk bland vilka du har förstrött oss. 14Hör, o Herre, vår åkallan och vår bön, och befria oss för din egen skull, och låt oss finna nåd för deras ögon, som hava fört oss bort i fångenskap, 15på det att hela jorden må få lära känna att du är Herren, vår Gud, eftersom ju Israel och hans ätt äro uppkallade efter ditt namn. 16Herre, skåda ned från din heliga boning, och akta på oss; böj, o Herre, ditt öra härtill och hör. 17Öppna, Herre, dina ögon och se; ty de döda i dödsriket, de vilkas ande är tagen bort ur deras bröst, giva ju icke Herren ära och erkänna icke hans rätt. 18Men den själ som är djupt bedrövad, den som går där nedböjd och maktlös, och de ögon som förtvina, och den själ som hungrar, de giva dig ära och erkänna din rättfärdighet, o Herre. 19Det är ju icke i förlitande på vad rättfärdigt våra fäder och våra konungar hava gjort, som vi bönfalla inför dig, Herre, vår Gud. 20Ty du har släppt lös din vrede och förtörnelse över oss, i enlighet med vad du har talat genom dina tjänare profeterna. Du sade ju: 21'Så säger Herren: Bojen edra skuldror och tjänen konungen i Babylonien, så skolen 1 få bo kvar i det land som jag har givit åt edra fäder. 22Men om I icke hören Herrens röst och tjänen konungen i Babylonien, 23så skall jag i Juda städer och i Jerusalem göra slut på fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud, och hela landet skall bliva ödelagt, så att ingen mer bor däri.’ 24Men vi hörde icke din röst och tjänade icke konungen i Babylonien; och då lät du de ord gå i uppfyllelse, som du hade talat genom dina tjänare profeterna, nämligen att våra konungars ben och våra fäders ben skulle kastas ut ur deras gravar. 25Och se, nu ligga de kringströdda, prisgivna åt hettan om dagen och åt kölden om natten. Och de hade omkommit genom svåra plågor, genom hunger och svärd och andra hemsökelser. 26Och du har gjort det hus som är uppkallat efter ditt namn till vad det nu är, för Israels hus’ och Juda hus’ ondskas skull.

27Men med oss har du, Herre, vår Gud, handlat efter all din mildhet och efter all din stora barmhärtighet, 28i enlighet med vad du har talat genom din tjänare Moses, på den tid då du bjöd honom att uppteckna din lag inför Israels barn, i det att du sade: 29 ’Om I icke hören min röst, så skall förvisso denna stora och talrika brusande folkskara varda till en ringa hop bland de folk bland vilka jag skall förströ dem. 30Ty jag vet att de icke skola höra mig, eftersom det är ett hårdnackat folk. Men de skola besinna sig i det land där de leva i fångenskap, 31och de skola förnimma att jag är Herren, deras Gud. Och jag skall giva dem hjärtan, och öron som höra, 32och de skola prisa mig i det land där de leva i fångenskap och skola tänka på mitt namn. 33Och de skola omvända sig från sin hårdnackenhet och från sina onda gärningar, ty de skola komma ihåg huru det gick deras fäder, när dessa syndade mot Herren. 34Då skall jag låta dem komma tillbaka till det land som jag med ed har lovat deras fäder, Abraham, Isak och Jakob; och de skola bemäktiga sig det. Och jag skall föröka dem, och de skola icke vidare förminskas. Och jag skall med dem upprätta ett evigt förbund, att jag skall vara deras Gud, och att de skola vara mitt folk; och jag skall icke vidare låta mitt folk Israel flytta bort ifrån det land som jag har givit dem.'

35