Bar 4

1Hon är boken med Guds stadgar

och lagen som består evinnerligen.

Alla de som hålla fast vid henne, de skola vinna liv,

men de som Övergiva henne skola dö. 2Vänd om, du Jakob, och sök att vinna henne;

vandra framåt efter hennes sken, i det ljus hon sprider. 3Giv icke din ära åt en annan

eller dina förmåner åt ett främmande folk. 4O Israel, saliga äro vi,

ty det som täckes Gud har blivit oss kunnigt.

^{a b c d e f g h i j k l m n o p q}

Ytterligare en sång: Jerusalem klagar och tröstas.

5Var vid gott mod, mitt folk,

du som bär namnet Israel. 6I haven blivit sålda åt hednafolken,

dock icke till undergång;

därför att I haven förtörnat Gud,

haven I blivit givna till pris åt edra motståndare. 7I haven ju retat honom som har skapat eder,

genom att offra åt onda andar i stället för åt Gud. 8I haven förgätit honom som har fostrat eder, den evige Guden,

I haven ock bedrövat henne som har uppfött eder, Jerusalem. 9Ty hon såg den vredesdom som nu har kommit över eder från Gud.

Hon sade:

»Lyssnen härtill, I som bon omkring Sion,

ty Gud har låtit en svår bedrövelse drabba mig. 10Jag har sett mina söner och döttrar föras bort

i den fångenskap som den Evige har låtit drabba dem. 11Ty med glädje har jag uppfött dem,

men med gråt och bedrövelse har jag måst släppa dem ifrån mig. 12Må ingen glädja sig över mig, i en värnlös änka,

som har övergivits av så många.

Det är för mina barns synders skull som jag har lämnats ensam,

därför att de veko av ifrån Guds lag 13och icke ville veta av hans stadgar;

de vandrade ju icke på Guds buds vägar

och trädde ej in på de stigar där han ville fostra dem i rättfärdighet. 14Kommen hit, I som bon omkring Sion,

och betänken huru mina söner och döttrar hava blivit bortförda

i den fångenskap som den Evige har låtit drabba dem. 15Ty han har skickat över dem ett folk fjärran ifrån,

ett fräckt folk, med främmande tungomål,

som icke hade försyn för de gamla

och ej någon misskund med de unga, 16utan ryckte bort ifrån änkan hennes älskade söner

och berövade den ensamma hennes döttrar.

17Men jag - huru skulle väl jag förmå att hjälpa eder? 18Nej han som nar låtit olyckan drabba eder,

han skall ock befria eder ur edra fienders hand. 19Dragen bort, mina barn, dragen bort;

jag måste ju vara övergiven och ensam. 20Jag har tagit av mig lyckans skrud

och iklätt mig min böndräkt av säcktyg;

jag vill ropa till den Evige, så länge jag är till.

21Varen vid gott mod, mina barn, och ropen till Gud,

så skall han befria eder från övermakten, ifrån fiendernas hand. 22Ty på den Evige har jag grundat mitt hopp om eder frälsning,

och glädje har kommit mig till del från den Helige,

för den barmhärtighets skull som inom kort skall vederfaras eder

från den Evige, eder frälsare. 23Väl måste jag släppa eder ifrån mig med bedrövelse och gråt,

men Gud skall giva eder tillbaka åt mig,

med fröjd och glädje till evig tid. 24Ty likasom de som bo omkring Sion nu hava sett eder föras bort såsom fångar,

så skola de inom kort få skåda den frälsning ifrån eder Gud,

som skall komma eder till del, med stor härlighet och glans från den Evige.

25Mina barn, fördragen med tålamod

den vredesdom som har kommit över eder från Gud.

Ty väl har din fiende hårt ansatt dig,

men du skall inom kort få skåda hans undergång,

och du skall få sätta din fot på hans hals. 26Mina förklemade barn fingo vandra oländiga vägar,

de blevo bortförda såsom en hjord som har rövats av fiender.

27Men våren vid gott mod, mina barn, och ropen till Gud.

Ty han som har låtit detta ske, han skall åter tänka på eder. 28Ja, såsom eder håg förut stod till att gå bort ifrån Gud,

så vänden nu om och söken honom med tiofaldig iver. 29Ty han som har låtit denna olycka vederfaras eder,

han skall ock låta den eviga glädjen vederfaras eder,

då när han förlänar eder frälsning.»

30Var vid gott mod, Jerusalem!

Han som har givit dig ditt namn, han skall trösta dig. 31Olyckliga de som misshandlade dig,

och som gladde sig över ditt fall! 32Olyckliga de städer som dina barn måste tjäna!

Olycklig hon som tog emot dina söner! 33Ty såsom hon gladde sig över ditt fall

och fröjdade sig över din undergång,

så skall hon få sörja över att själv vara övergiven. 34Och jag skall taga bort ifrån henne den larmande mängdens jubel,

och hennes stolta skryt skall vändas i bedrövelse. 35Ty eld skall från den Evige komma över henne intill en avlägsen framtid,

och av onda andar skall hon bliva bebodd i lång tid.

36Lyft upp dina ögon mot öster, Jerusalem,

och skåda den glädje som kommer till dig från Gud. 37Se, där komma dina söner, de som du måste släppa ifrån dig;

de komma, församlade från både öster och väster, på den Heliges bud,

uppfyllda av glädje över Guds härlighet.

^{r s t u v w x}