Jdt 7

Holofernes innesluter Betylua. Svår nöd råder i staden.

1 Dagen därefter befallde Holofernes hela sin här, så ock allt det folk som hade slutit sig till honom för att hjälpa honom i striden, att de skulle bryta upp mot Betylua och besätta vägen upp till bergsbygden och begynna strid med Israels barn. 2 Och alla deras stridbara män bröto upp på den dagen; och krigsmännen utgjorde en styrka av ett hundra sjuttio tusen man fotfolk och tolv tusen ryttare, förutom trossen och det fotfolk som åtföljde denna, en mycket stor hop. 3 De lägrade sig i dalen nära Betylua, invid källan, och deras läger sträckte sig på bredden över Dotaim till Belbaim och på längden från Betylua till Gyamon, gent emot Esdrelon.

4 Men när Israels barn fingo se huru många de voro, blevo de mycket förfärade och sade till varandra: »Nu skola dessa gnaga hela landet rent; både de höga bergen och dalarna och höjderna skola svikta under deras tyngd.» 5 Och de grepo allasammans sina stridsvapen och tände vakteldar på tornen och stodo så kvar på vakt under hela den natten.

6 Nästa dag lät Holofernes alla sina ryttare draga ut inför israeliterna i Betylua 7 och utforskade vägen upp till deras stad och uppsökte vattenkällorna och besatte dem och ställde ut vaktposter av väpnat manskap vid dem och vände sedan själv tillbaka till sitt folk.

8 Då trädde alla hövdingarna över Esaus barn och alla anförarna för Moabs folk och furstarna ifrån kustlandet fram till honom och sade: 9 »Må vår herre lyssna till ett råd, för att din här icke må drabbas av någon olycka. 10 Detta israelitiska folk sätter icke sin förtröstan till sina lansar, utan till höjden av de berg som de bo på; det är nämligen icke lätt att tränga upp till deras bergstoppar. 11 Därför, o herre, må du icke strida med dem på vanligt sätt i slagordning; icke en enda man av ditt folk skall då behöva falla. 12 Stanna kvar i ditt läger; därmed skall du bevara var man i din här vid liv. Låt allenast dina tjänare bemäktiga sig den vattenkälla som rinner upp vid foten av berget; 13 ty därifrån hämta alla Betyluas invånare sitt vatten. Då skola de förgås av törst och så nödgas uppgiva sin stad. Och vi vilja med vårt folk stiga upp på bergstopparna här i närheten och lägra oss på dem, för att vakta på att icke en enda man slipper ut ur staden. 14 Då skola de tillika med sina kvinnor och barn försmäkta av hunger, och innan svärdet når dem, skola de ligga utsträckta på gatorna i staden; 15 så låter du dem hårt umgälla att de hava rest sig upp mot dig och icke hava kommit dig fredligt till mötes.»

16 Deras ord behagade Holofernes och alla hans tjänare; och han bjöd att så skulle ske, som de hade sagt. 17 Alltså bröt Ammons barns läger upp, och med dem fem tusen assyrier, och lägrade sig i dalen och besatte israeliternas brunnar och vattenkällor. 18 Och Esaus barn och Moabs barn drogo upp och lägrade sig i bergsbygden gent emot Dotaim, och de sände ut avdelningar åt söder och åt öster, fram emot Egrebel, som ligger nära Kus, vid bäcken Mokmur. Återstoden av assyriernas här lägrade sig på slätten och betäckte hela landet; deras tält och tross bildade ett folkrikt läger, och deras antal var mycket stort.

19 Men Israels barn ropade till Herren, sin Gud, ty de hade förlorat modet, eftersom alla deras fiender hade omringat dem, så att det icke var möjligt att slippa ut och undkomma dem. 20 På detta sätt förblev Assurs hela här, deras fotfolk och vagnar och ryttare, lägrad runt omkring dem i trettiofyra dagar. Då begynte vattenförrådet att alldeles taga slut för alla Betyluas invånare 21 och brunnarna att tömmas, så att de icke fingo dricka sig otörstiga en enda dag, ty dricksvattnet måste mätas ut åt dem. 22 Och deras barn och kvinnor blevo modlösa, och de unga männen blevo vanmäktiga av törsten och föllo omkull på stadens gator och i portarna; det fanns icke längre någon kraft hos dem.

23 Då församlade sig allt folket, jämväl de unga männen och kvinnorna och barnen, hos Osias och de andra styresmännen i staden och ropade med hög röst och sade inför alla de äldste: 24 »Gud döme mellan eder och oss, ty I haven begått en stor orättfärdighet mot oss, därmed att I icke haven talat fredliga ord till Assurs barn. 25 Och nu hava vi ingen som kan hjälpa oss, utan Gud har sålt oss i deras hand, för att vi inför dem skola signa ned i törst och stort elände. 26 Så kallen nu hit dem, och utlämnen hela staden till plundring åt Holofernes’ folk och hela hans här. 27 Ty det är oss bättre att bliva ett byte för dem. Väl skola vi då bliva trälar, men vi få ju dock behålla livet och slippa att med egna ögon se våra späda dö och våra kvinnor och barn försmäkta. 28 Vi besvärja eder vid himmel och jord och vid vår Gud och våra fäders Herre, som vedergäller oss efter våra och efter våra fäders synder: må han icke få göra med oss såsom vi nu hava sagt.» 29 Och det blev en stor och allmän veklagan bland hela det församlade folket, och de ropade till Herren Gud med hög röst.

30 Då sade Osias till dem: »Varen vid gott mod, mina broder! Låt oss härda ut ännu i fem dagar; inom den tiden skall Herren, vår Gud, vända sin barmhärtighet till oss, ty han skall icke helt övergiva oss. 31 Men om dessa dagar gå förbi, utan att någon hjälp vederfares oss, så vill jag göra såsom I haven begärt.» 32 Därefter lät han folket åtskiljas och gå envar till sin post. Och de begåvo sig åstad till murarna och tornen i staden. Men kvinnorna och barnen sände han hem. Och svår nöd rådde bland stadens invånare.