Tob 3

Tobit och Sara bedja samtidigt till Gud och bliva samtidigt bönhörda.

1Då blev jag bedrövad och begynte att gråta; och jag bad med djup smärta och sade: 2 »Herre, du är rättfärdig, och alla dina gärningar och alla dina vägar äro barmhärtighet och sanning; med rättvis och rättfärdig dom dömer du alltid. 3Tänk på mig och se till mig; straffa mig icke efter mina synder och efter mina förseelser, ej heller efter dem som mina fäder hava begått mot dig. 4Ty de voro ohörsamma mot dina bud, och då gav du oss till pris åt plundring och fångenskap och död och lät oss bliva till ett smädligt orsdpråk för alla de folk bland vilka vi hava blivit förskingrade. 5Så äro nu ock dina många straffdomar rättvisa, då du handlar med mig efter mina och mina fäders synder, därför att vi icke hava hållit dina bud; vi hava ju icke vandrat redligt inför dig. 6Så gör nu med mig såsom du finner för gott. Bjud att min ande tages bort, så att jag får skiljas hädan och varda till stoft. Ty det är mig bättre att dö än att leva, eftersom jag har måst höra lögnaktiga smädelser. Ja, jag är uppfylld av stor bedrövelse. Bjud att jag redan i denna stund må få skiljas ifrån mitt elände och fara till den eviga boningen; vänd icke ditt ansikte bort ifrån mig.»

7Samma dag hände sig att också Raguels dotter Sara i Ekbatana i Medien fick uppbära smädelser. Hon blev nämligen smädad av sin faders tjänstekvinnor; 8ty hon hade blivit given åt sju män efter varandra, men den onde anden Asmodeus hade dödat dem, innan de ännu hade haft något umgänge med henne. Tjänstekvinnorna sade nu så till henne: »Har du då intet förstånd, eftersom du tager livet av dina män? Du har ju redan äktat sju, men har icke fått bära namn efter någon av dem. 9Varför slår du oss? Då nu de hava dött, så följ du dem efter. Må vi aldrig få se någon son eller dotter efter dig!» 10När hon hörde detta, blev hon så djupt bedrövad, att hon ville gå och hänga sig. Men då tänkte hon: »Nej, jag är min faders enda barn; om jag gör så, drager jag smälek över honom och bringar hans grå hår med sorg ned i dödsriket.» 11Och hon gick fram till fönstret och bad och sade: »Lovad vare du, Herre, min Gud, och lovat vare ditt heliga och härliga namn evinnerligen. Dig love alla dina verk i all evighet. 12Och nu, Herre, vänder jag mina ögon och mitt anlete till dig. 13Bjud att jag får skiljas hädan från denna jord, så att jag slipper att vidare höra smädelser. 14Du vet, o Herre, att jag aldrig någonsin har försyndat mig med någon man, 15och att jag icke har fläckat mitt namn, ej heller min faders namn, i det land där jag lever såsom fånge. Jag är min faders enda barn, och han har icke något annat barn som kan ärva honom. Ej heller finnes någon nära frände, eller en son till någon sådan, så att jag borde spara mig till hustru åt honom. Jag har redan mist sju män genom döden; varför skulle jag då längre leva? Men om det icke täckes dig att låta mig dö, bjud då att jag får röna skonsamhet och förbarmande, så att jag slipper att vidare höra smädelser.»

16Och bådas bön blev hörd inför den Store i hans härlighet. 17Och Rafael sändes åstad för att skaffa bot åt dem båda: för att taga bort de vita fläckarna i Tobits ögon, och för att giva Sara, Raguels dotter, till hustru åt Tobias, Tobits son, och därvid binda Asmodeus, den onde anden. Det tillkom nämligen Tobias med bördsrätt att få henne till äkta.

I samma stund vände Tobit tillbaka och gick in i sitt hus, och Sara, Raguels dotter, steg ned från sin kammare.

^{a b c d e f g h i}