‏ Matthew 25

Jesus framställer liknelserna om de tio

jungfrurna och om de anförtrodda punden,

talar om Människosonens dom över folken.

1»Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. 2Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga. 3De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. 4De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna. 5Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. 6Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.' 7Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor. 8Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.' 9Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.' 10Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen. 11Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.' 12Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.' 13Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.

14Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar; 15åt en gav han fem pund[1], åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes. 16Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. 17Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två. 18Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. 19En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem. 20Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.' 21Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' 22Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.' 23Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' 24Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; 25och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.' 26Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? 27Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem. 28Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden. 29Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. 30Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

31Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. 32Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna. 33Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra. 34Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse. 35Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, 36naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.' 37Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka? 38Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig? 39Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?' 40Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.'

41Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade[2], till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar. 42Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka; 43jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.' 44Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig icke?' 45Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.' 46Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.»

[1] Se Pund i Ordförklaringarna. [2] Eller: Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig i förbannelse' osv.