‏ Matthew 12

1I den tiden gick Jesus genom säd på Sabbathen; och hans Lärjungar voro hungrige, och begynte upprycka ax, och äta. 2När de Phariseer det sågo, sade de till honom: Si, dine Lärjungar göra det som icke lofligit är göra på Sabbathen. 3Men han sade till dem: Hafven I icke läsit hvad David gjorde, när han, och de som med honom voro, hungrade; 4Huru han gick in i Guds hus, och åt skådobröden, som honom icke var lofligit äta; icke heller dem, som med honom voro, utan allenast Prestomen? 5Eller hafven I icke läsit i lagen, att på Sabbathen bryta Presterna Sabbathen i templet; och äro likväl utan skuld? 6Men jag säger eder, att här är den som är mer än templet. 7Men vissten I hvad det vore: Jag hafver lust till barmhertighet, och icke till offer, då dömden I icke de oskyldiga; 8Ty menniskones Son är en Herre, desslikes ock öfver Sabbathen. 9Då gick han dädan fram bätter, och kom i deras Synagogo; 10Och si, der var en man, som hade ena bortvissnada hand; och de sporde honom, sägande: Må man ock hela om Sabbathen? på det de måtte anklaga honom. 11Då sade han till dem: Hvilken är den menniska ibland eder, som hafver ett får, och om det faller i gropena om Sabbathen, går han icke och fattar uti det, och drager det upp? 12Huru mycket bättre är nu en menniska än ett får? Derföre må man ju göra väl på Sabbathen. 13Och sade han till mannen: Räck ut dina hand; och han uträckte henne; och hon vardt färdig igen, såsom den andra. 14Då gingo de Phariseer ut, och lade råd emot honom, huru de måtte förgöra honom. 15Men när Jesus det förnam, gick han dädan; och honom följde mycket folk, och han gjorde dem alla helbregda; 16Och hotade dem, att de icke skulle uppenbara honom; 17På det fullkomnas skulle det som sagdt var genom Propheten Esaias, som sade: 18Si, min tjenare, den jag utvalt hafver; min käreste, i hvilkom min själ hafver ett godt behag; jag skall sätta min Anda på honom, och han skall förkunna Hedningomen domen. 19Han skall icke kifva eller ropa, och hans röst skall man icke höra på gatomen. 20Den rö, som krossad är, skall han icke sönderbryta; och vekan, som ryker, skall han icke utsläcka, tilldess han utförer domen till en seger; 21Och i hans Namn skola Hedningarna hoppas. 22Då hades fram till honom en, som var besatt med djefvulen, han var blind och dumbe; den gjorde han helbregda, så att samme blinde och dumbe både talade och såg. 23Och allt folket blef förskräckt, och sade: Är denne icke Davids Son? 24Men när de Phariseer det hörde, sade de: Han utdrifver icke djeflar, utan med Beelzebub, djeflarnas öfversta. 25Då nu Jesus förstod deras tankar, sade han till dem: Hvart och ett rike, som är tvedrägtigt emot sig sjelft, det blifver öde; och hvar och en stad, eller hus, som är tvedrägtigt emot sig sjelft, blifver icke ståndandes. 26Är det nu så, att Satan drifver Satan ut, då är han tvedrägtigt emot sig sjelf; huru blifver då hans rike beståndandes? 27Och är det så, att jag drifver djeflar ut med Beelzebub, med hvem drifva då edor barn dem ut? Derföre skola de vara edra domare. 28Men är det så, att jag drifver djeflar ut med Guds Anda, då är ju Guds rike kommet till eder. 29Eller, huru kan någor gå i ens mägtigs mans hus, och beröfva honom hans boting bort, utan han först binder den mägtiga, och så sedan skinnar hans hus? 30Hvilken som icke är med mig, han är emot mig; och hvilken som icke församlar med mig, han förskingrar. 31Fördenskull säger jag eder: All synd och försmädelse blifver menniskomen förlåten; men försmädelse mot Andan skall icke blifva menniskomen förlåten. 32Och hvilken som säger något emot menniskones Son, det varder honom förlåtet: men hvilken som säger något emot den Helga Anda, det varder honom icke förlåtet, hvarken i denna, eller i den tillkommande verld. 33Görer antingen trät godt, så varder frukten god; eller ock görer trät ondt, så varder frukten ond; ty af fruktene känner man trät. 34I huggormars afföda, huru kunnen I tala något godt, medan I ären sjelfve onde? Ty der hjertat med fullt är, deraf talar munnen. 35En god menniska bär godt fram af hjertans goda fatabur; och en ond menniska bär ondt fram af en ond fatabur. 36Men jag säger eder, att för hvart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag. 37Ty af din ord skall du blifva rättfärdig hållen, och af din ord skall du varda fördömd. 38Då svarade någre utaf de Skriftlärda och de Phariseer, och sade: Mästar, vi vilje se tecken af dig. 39Svarade han, och sade till dem: Detta vrånga och horiska slägtet söker efter tecken; och thy skall intet tecken gifvas, annat än Jone Prophetens tecken. 40Ty såsom Jonas var i tre dagar och tre nätter i hvalfiskens buk; så skall menniskones Son vara i tre dagar och i tre nätter i jordene. 41De Ninivitiske män skola stå upp på domen med detta slägtet, och fördöma det; ty de bättrade sig efter Jone predikan; och si, här är mer än Jonas. 42Drottningen af söderlanden skall stå upp på domen med detta slägtet, och fördöma det; ty hon kom ifrå jordenes ända, till att höra Salomons visdom; och si, här är mer än Salomon. 43När den orene anden är utfaren af menniskone, så vandrar han genom de rum, som torr äro, söker efter hvilo, och finner ingen. 44Så säger han: Jag vill komma igen i mitt hus, der jag utgick; och när han kommer, finner han det tomt, och rent sopadt, och prydt. 45Så går han bort, och tager sju andra andar till sig, de som värre äro än han sjelfver; och då de der inkomma, bo de der; så blifver den menniskones sista värre än det första. Så varder ock tillgångandes med detta vrånga slägtet. 46Vid han ännu talade till folket, si, hans moder och bröder stodo utanföre, och ville tala med honom. 47Då sade en till honom: Si, din moder och dine bröder stå ute, och vilja tala med dig. 48Då svarade han, och sade till den, som honom bådade: Hvilken är min moder, och hvilke äro mine bröder? 49Och räckte ut handena åt sina Lärjungar, och sade: Si, min moder och mine bröder. 50Ty hvar och en, som gör mins Faders vilja, som är i himmelen, han är min broder, och syster, och moder.